Ja, jösses det här året kommer att gå till världshistorien skulle jag tro.
De flesta som ser mig idag reagerar på min fysiska förändring, en viktminskning på ca 55kg. Men den delen är pytteliten i jämfört med allt annat som hänt inuti mig. Hela min livssituation är idag helt annorlunda mot hur den var innan jag bestämde mig för att göra den här hälsoresan.
Idag planerar jag ALLTID mina måltider, idag tränar jag ALLTID minst fyra gånger per vecka. Vilket är ett gigantiskt stor skillnad mot mitt tidigare liv.
Jag valde att mer eller mindre ta bort alla kolhydrater samt allt godis/bullar m.m under lång period efter min operation. Idag väljer jag att ha med kolhydrater i min kost igen men väljer framförallt rotfrukter och potatis. Gällande ris och särskilt pasta så vill jag helst äta det med mycket sås och då vet jag att proteindelen blir alldeles för liten för att jag ska få i mig tillräckligt mycket med näring, så det äter jag ytterst sällan. Gällande godis, ostbågar och bullar, så äter jag det idag, fast då är det återigen ett planerat intag.
De gånger köper jag hem lite "gott" så blir det oftast liggandes i flera dagar. Det beror framförallt på att jag äter så ofta å är därmed aldrig hungrig eller för all del sugen samt att jag faktiskt inte har lust att pajja min träning. Men självklart unnar jag mig bullar, godis, vin, öl, god mat osv men i små och begränsande mängder.
Den största skillnaden är nog min attityd och inställning till det jag stoppar i mig. Tidigare så åt jag nästan ALLTID sånt som jag tyckte var superdupergott å då åt jag mig dessutom ALLTID proppmätt! Hade jättesvårt att känna skillnad på hungrig kontra sugen. Jag trodde nog att jag oftast var hungrig men idag vet jag att det i mitt fall nästan ALLTID var stress som gjorde att jag åt. Mitt matmissbruk sitter inte i min mage, utan i min skalle.
Idag äter jag för att min kropp behöver näring och det behöver inte ALLTID vara superdupergott utan däremot ska min kost vara fulltproppat med massa bra energi så att jag mår bra och orkar mer. Jag äter mellan 6-8 gånger om dagen, varje måltid är planerad, så det finns inget utrymme för fusk, vilket är viktigt för min del.
När jag startade den här hälsoresan så bestämde jag mig för att vara ärlig, framförallt gentemot mig själv. Det har varit jobbigt ibland och många gånger har jag varit förvånad, besviken och blivit ledsen över mina gamla invanda tankemönster. Varför lät jag det gå så långt? Men jag kan inte påverka det som varit men däremot hur min framtid ska se ut.
Motion är nåt jag dissat big time de senaste 20åren. Den 17 januari i år så började jag med gympa ute i Dingis, motion var helt nytt för mig och oerhört jobbigt både fysiskt och mentalt. Tror jag haft träningsvärk i princip varje dag sen dess. Vecka ut och vecka in. Tyckte det var asdrygt till en början men idag blir jag förbannad om jag varit på ett pass och inte känner av det dagen efter. För det innebär att jag faktiskt INTE gett allt på passet. Varenda minut som jag varit och tränat så är jag ALLTID där för min skull!!!
Att göra en sån här resa har krävt ett jävla engagemang samt att jag varit tvungen att prioritera mig själv och min hälsa. Då jag i många år har prioriterat andra före mig själv, så har bara det här med att prioritera mig själv känns himla ovant och lite halvläskigt.
En ny bekantskap sa till mig för ett par veckor sen att hon anser att hon inte riktig vet vem jag är från gång till annan. Och det har jag full förståelse för, det är knappt så jag vet det själv, har oerhört svårt att känna igen den där "mindre" människan som stirrar tillbaka emot mig i spegeln och som hela tiden åker å tränar och tänker på protein/kolhydrat m.m, då hela min livsstil numera är förändrad. Två av mina barndomsvänner tog för nån månad upp med mig att när jag förr köpte tv-tidningen,så satt jag varje vecka å ringade in vilka program jag skulle se och tro mig det var fulltecknat varenda eviga kväll. Ringde telefonen så kunde jag skippa svara pga att jag glodde på nåt "viktigt" tvprogram. Idag tittar jag på tv max 3-5 timmar/vecka och ibland blir det inte ens det. Idag anser jag att min hälsa är viktigt och inte det som dumburken levererar till mig. Men självklart kan även jag njuta av ett skönt program som Hollywood fruar å Dallas. :-)
Numera ser mina kvällar oftast ut så här.
Måndag - veckohandla samt umgås med kompisar
Tisdag, Onsdag och torsdag - äta gröt, laga middag, träna 18.30-20.30, äta middag, duscha, prata i telefon ev se på tv.
Fredag och Lördag - Oftast party, då jag är singel.
Söndag - Umgås med familj å kompisar, sen är det träning 18-20, äta middag, duscha, se på tv, förbereda veckan.
Sen ska det så klart städas, tvättas, promeneras med hunden och andra vardagliga ting.
Det går åt en hel del av min lediga tid till kost och träning. I mitt fall så går det bra då jag är självbo. Jag beundrar verkligen dem som får det här att fungera när man kanske har både barn och familj att ta hänsyn till. Det har och är en stor omställning och många gånger har jag tyckt att det är stressigt med all träning innan jag kommer iväg. Men på vägen hem så är jag ALLTID asnöjd över mig själv att jag har varit å tränat. Jag vet ju hur väl min kropp behöver det, då man tappar mycket muskler vid snabb viktminskning.
Har resan varit helt smärtfri?
Nix pix. Fysiskt har det gått bättre än vad jag någonsin kunnat önska mig. Men jag har gjort felbedömningar ibland och det har varit extra tydligt vid utlandsresor. Har varit på tre stycken det senaste året, en till Dubai och två till Turkiet. Jag lyckades få ganska så bra kläm på det hela under min sista resa. Men hade även den resan lite problem vissa dagar. Då är det viktigt att min reskamrat vet hur man ska handskas med mig. När jag missar måltider så blir jag helt energilös, det startar oftast med att jag blir lite lättretlig, sen tyst och därefter vill jag sova. Dessa gånger måste jag ha hjälp med att få i mig nåt snabbt annars blir jag bara sämre och sämre. Och till slut har jag näringsbrist och då behövs dropp. Men vet inte mitt sällskap om det, så kan man lätt tro att jag bara är lite trött och sliten. Idag har jag nästan alltid med mig nåt i handväskan som jag kan ta till om det krävs någonting snabbt.
Det som varit mest jobbigt av allt har varit den stora livsomställningen, bryta ett långvarigt matmissbruk, andras reaktioner, acceptansen av min nya kropp, att lära om mig helt gällande kost och motion och att ALLTID orka med att göra de här förändringarna. Varje timme, varje dag, varje vecka, månad in och månad ut.
Ångrar jag operationen?
Nix Pix. Jag tror visseligen att jag hade fixat det utan operationen OM jag hade fått en coach i stället. Men nu finns inte det, så då fick det bli så här. Det som kan göra mig orolig är alla komplikationer som kan komma i framtiden i och med operationen som tex tarmvred. Men jag känner att jag i och med viktminskningen förbättrat mina chanser till ett hälsosamt och längre liv. Mina hjärttabletter som jag åt tre gånger om dagen har jag slutat äta helt och jag känner inte av hjärtklappningen någonting längre då jag slipper gå å bära på mer än 55kg extra lass.
Vad har varit viktigast under det senaste året?
Jag har ett gäng människor runt omkring mig som stöttat mig precis hela tiden. Jag nämner inga namn för jag är rädd att jag glömmer någon, ni vet vilka ni är. <3 Några har funnits där när jag velat äta, några när jag behöver en push till att åka å träna och några har lärt mig det mesta om kost. Det har varit ovärdeligt. Tusen tack!
Nu under hösten har jag även tagit hjälp av en terapeut, framförallt gällande att jag känner att mitt självförtroende har minskat i samma takt som kilorna försvunnit. Ibland har jag önskat få tillbaka min gamla, stora kropp, i den kroppen känner jag igen mig å är därmed mycket mer trygg. Men jag jobbar på med att finna ut vem den här nya Nettan är. Boggen, facebook å glada hejjarsms har betytt jättemycket för jag är nämligen inte på topp varje dag. Jag tycker fortfarande det är mer jobbigt än kul att träna och jag längtar fortfarande efter att äta en hel pizza, en sibyllahamburgare med bröd, massa lösviktsgodis eller att kunna svepa ett glas Pepsi Max (jag kan bara dricka 3 klunkar på rad när det kommer till dryck). Men det här ska gå och jag kommer fortsätta kämpa vidare, kämpa för att mitt inre och yttre ska bli i symbios med varandra. Att operationen och jag ska arbeta som ett team. Då operationen är allt annat än en quickfix.
l
Den årliga Oktoberfesten by Micke Andersson hölls i år på den superfina lilla rara båten Flyt nere vid Gamla stans Kaj. 
