efterfyrti

Jag har under de senaste veckorna blivit varse om vilka fantastiska vänner jag runt omkring mig, vilket värmer oerhört.

 

Har under många år varit en väldigt stark och handlingskraftig person och har haft svårt för att visa och tala om när jag själv behöver stöd, då jag vant mig vid att alltid vara den starka som hjälper och finns till för andra. Jag har nu hamnat i en punkt i mitt liv där jag själv behöver stöd. Har under lång tid tryckt undan mina känslor, stoppat huvudet i sanden och känt skam över den situation jag befinner mig i men med hjälp av min terapaut så törs jag öppna mig mer och mer. Det gör att jag får lättare och lättare å andas, då det har känts svårt under lång tid.  

 

Har fått ett sånt enormt gensvar från gamla och nya vänner, känner mig så lyckligt lottad och senast igår så grät jag över ett fint mail. <3

 

 

Återigen så blir jag påmind om att ensam inte är stark. Vi kan alla behöva en axel att gråta eller luta oss emot ibland. Å just nu är det jag som behöver ett gäng axlar att luta mig emot och tänka sig att de finns där. :) Framförallt nu när jag törs öppna mig mer än vad jag gjort på många år.

 

Så jag vill bara tacka er som finns i mitt liv, gåvan ni ger mig är oersätterlig. Å jag hoppas att jag kan få möjlighet att ge tillbaka till er, någongång i framtiden, när jag blivit mitt gamla jag.

 

All kärlek till er. <3