Ja, tiden går fort när man har roligt. 
 
6-år sen jag GBP-opererade mig och därmed har jag själv ringt min familjeläkare och bett om att få ta mina årliga prover. Vissa landsting sänder ut kallelser och vissa gör det inte och då min hälsa är viktig för mig, så ligger jag så klart på och ber om prover. 
 
 

 Och idag kom äntligen svaren på posten. OK-stämpel i rumpan, Tjohoo! Superglad och nöjd för det. 
 
 
Jag äter fortfarande 7-8 gånger per dag och prioriterar protein före allt annat. Det jag lagt till det senaste halvåret är frukt. Det har jag avstått enda tills nu, då jag ansett att det tagit för stor plats och innehåller för lite av det jag behöver. Det är framförallt äpplen jag äter om jag känner mig sugen på nåt sött, försöker äta det några gånger per vecka. Sallad (gurka, tomat och isbergssallad) äter jag aldrig, då det mest innehåller vatten, däremot så gör jag ofta i ordning broccoli, spenat, morötter, palsternacka, blomkål i olika gratänger, grytor m.m 
Har ibland blodsockerfall, det gör att jag alltid har färdiglagad mat hemma, storkok har blivit min grej. Känner jag att jag börjar bli darrig, svettig, trött, tyst och lite vresig så ser jag snabbt till att få i mig nåt. Då är det bra att alltid ha mat klart här hemma.
 
I höstas satte jag igång och träna igen efter ett par års uppehåll. Men det behövs alldeles för lite för att jag ska hoppa av mina träningstimmar. Jag tycker det är jättekul på passen och vet att jag och kroppen mår så mycket bättre av att träna. Men jag är galet lat.........tyvärr.
 
Ser till att äta mina vitaminer och B-12 som är rekommenderat livet ut efter operation varje dag, äter fortfarande Baricol, som fungerar ypperligt för mig. Är fortfarande viktstabil och har ett normalt BMI.
 
 
 
Som jag alltid tjatat om, så är operationen bara ett verktyg. Det är en livsstilsförändring att gå ner i vikt, må bra och fortsätta hålla vikten. Att lära sig mer om kost och näring har varit A och O för mig att kunna lyckats i min kamp mot fetman. 
 
Till er som är opererade eller ska i framtiden, önskar jag varmt lycka till och håller tummar och tår för er.
 
Kärlek och respekt till alla.<3
 
Idag är det exakt 5-år sen jag lade mig på operationsbordet förväntansfull, glad, lite rädd, nervös men lättad över att äntligen få hjälp med min sjukdom fetma.
 
Det har varit en oerhört låååång resa till att må så bra som jag gör idag. Ganska så krokig med höga berg och djupa dalar.
 
Hur lever jag idag kontra för 5år sen?
Mat och näring har väldigt stor plats i mitt liv, det innebär planering, planering och åter planering. Jag hoppar aldrig över en måltid utan äter minst 7-8 gånger per dag. Det får mig att må allra bäst. Fokus är så klart på proteiner. Numera kan jag äta normalstora portioner om jag väljer ”rätt” sorts mat. Fisk och skaldjur är det som passar mig bäst. Tung pasta med fet sås är fortfarande svårast.
 
 
Träning har jag tyvärr övergett. Latmasken i mig gör att jag inte kommer iväg på mina pass. Däremot så har jag ett nytt intresse och det är yoga och mindfulness. Just mindfulness går jag kurs i just nu och det blir mer och mer intressant. Förr om åren så har jag alltid befunnit mig i framtiden, gärna flera år framåt och missat att njuta av nuet. Nu tränar jag flera gånger per dag att vara medvetet närvarande i nuet. Att inte bara vara i framtiden utan här och nu gör mig dessutom mindre stressad och mer lösningsorienterad. Och just stress sätter igång ett dåligt födointag hos mig.
Jag läser en del böcker, dessa kan jag varmt rekommendera till er som har svårt att säga nej, svårt att prioritera er själva m.m
 
 
När jag opererades så fick jag rekommendationen att äta B-12, kalcium och mitt val kvinna. Dessa skulle ätas resten av mitt liv. Jag har bytt ut dem mot Baricol med en extra B-12 tablett, då jag har brist på det. Innan jag började äta dem pratade jag med min familjeläkare, han tog tester som vi senare följde upp efter några månader, allt såg bra ut. För mig fungerar Baricol bra och jag har återigen fått långa naglar. :-)
 
 
Jag är viktstabil sen flera år tillbaka och har ett normalt BMI. Det jag har märkt är att efter jag slutade träna så har jag ökat i volym men inte i vikt, har gått upp en klädstorlek. Fick först panik över att inte kunna ha mina gamla kläder, sprang till vågen men upptäckte att den stod still och det var ju skönt.
 
Min hälsoresa kommer att pågå varje dag i resten av mitt liv. Varenda dag gör jag valen om vilka intag jag ska göra, det är mitt ansvar. Jag väljer att äta godis, bullar, läsk ibland, men de är medvetna val och jag byter inte ut ett viktigt mellanmål för att få äta en bulle. Utan då äter jag först mitt mellis och äter kanske en halv bulle.
 
Operationen är en hjälp på vägen men det är jag som måste göra mina dagliga val om vad jag stoppar i mig. De dagar som jag ”fuskar”, så brukar jag fundera på varför jag fuskat, vad beror det på. Är jag stressad, irriterad, har jag nåt i mitt liv som får mig att må dålig eller gör jag det medvetet osv? Det är svårt om man varit matmissbrukare och använt mat/dryck som känslohöjare/dämpare men det går och jag kämpar på.
 
Kärlek och respekt till alla. <3
 
 
 
Först vill jag säga tack till alla fina och peppande ord jag fått efter artikeln om min gastric bypass operation i VLT.
Sen blev jag också starkt påmind om hur många som mår dåligt i sin operation. Har fått meddelande från flera för mig okända människor som berättar om självskadebeteenden, självmordsförsök, tvångsintagning på psyk med mera. Kvinnor och män som gett upp, de orkar inte längre. Det gör mig så ledsen att höra.
Jag har själv känt en oerhörd skam över att ha varit deprimerad och inte bara varit "tacksam" över att jag tog den "lätta" vägen att bli opererad. Idag är jag mer upplyst och vet att jag är helt okej precis som jag är och att operationen är ett verktyg och ingenting annat.
VLT fortsätter diskutera operation vilket jag tycker är jättebra. Dock ogillar jag starkt psykologens generalisering att vi tjockisar har dålig ekonomi?!? Men för övrigt så är hon och jag inne på samma linje. Operationen är ett stort beslut och vi behöver mycket stöd men framförallt efter år 1, enligt mig .
 
Här är artikeln.
http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.2902829--terapi-kravs-efter-fetmaoperation-
Kärlek och respekt till alla. <3

Med anledning av artikeln i VLT idag angående Gastric Bypass så gör jag nu ett blogginlägg.

http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.2885708-anette-angrar-sin-fetmaoperation

Det har nu gått ca 3,5år sen jag gjorde min operation som ändrat så mycket i mitt liv. Oerhört mycket har hänt sen jag bloggade sist.

Min upplevelse är att första året som opad gick plättlätt i allafall med vikten, vilket också var meningen då jag led av fetma. Det jag aldrig hade kunnat föreställa mig var den förändring som skulle ske inom mig.

 Jag har under många år varit en högpresterande person och arbetat ca 60-70timmar i veckan, samtidigt som jag varit ensamstående mamma till min älskade dotter. Mitt liv gick i högt tempo och jag använde många gånger mat, godis, dryck m.m som en slags belöning. Jag åt när jag var stressad, glad, ledsen, ville belöna mig eller hade ångest, sen åt jag ännu mer för att jag fick ångest av att jag hade ätit massa onyttigt. Jag är en känslomänniska ända ut i fingerspetsen, både på gott och ont.

 När jag som 35-åring dessutom behövde hjärtmedicin så visste jag att jag måste förändra mitt liv. Min dotters biologiska pappa dog av hjärntumör när hon var 3år och för hennes skull ville jag fortsätta leva, få möjlighet att följa hennes med- och motgångar här livet och förhoppningsvis även bli mormor i framtiden.

Jag gjorde en GBP-op efter att ha stått i kö i många år. Jag var överlycklig och första två åren gick som på räls. Jag som är van att högprestera gick ”all in” gällande kost och motion. Bekräftelse som jag har så stort behov av fick jag vart jag än vände mig. Men på vägen tappade jag bort mig själv. Från att ha varit utåtriktad, livsglad, sprallig, så började jag dra mig undan människor. Jag klarade inte av mitt arbete längre och blev långtidssjukskriven. Då mitt jobb var att leda, utbilda och coacha andra så blev det för mycket för mig, då min självkänsla och mitt självförtroende var som bortblåst.

Några ytterst få människor, min familj och nära vänner vet hur dåligt jag mådde under riktigt lång tid. Som värst så klarade jag bla inte av att städa, laga mat, åka och handla m.m men tack vara mitt fantastiska skyddsnät av fina människor runt omkring mig så fick jag all tänkbart stöd. Jag sov dygnet runt i många, långa månader i fosterställning i min fåtölj. Det resulterade dessutom i att jag åt alldeles för lite under den här perioden vilket gav mig näringsbrist och blodsockerfall. Jag hade vänner som kom och tittade till mig på dagen och kvällen samt att jag fick matlådor för jag klarade inte av att göra dessa sysslor själv.

Efter att ha levt i min ”bubbla” i flera mörka månader så hjälpte min familjeläkare mig, så jag fick KBT-terapi för andra gången efter min operation. Första gången var jag inte mottaglig alls men nu var jag på botten och fick komma till en fantastisk terapeut på vuxenpsyk här i Västerås. Jag tog små, små, små steg framåt och till slut tordes jag åka till affären och handla ensam. Det var ett stort ögonblick för mig då jag tidigare fick panikångest bara av att stå i kö i affären.

Det jag är starkt kritisk till är eftervården när det kommer till operation. Vi får vara inskrivna på överviktsenheten 1år sen är det ingen mer uppföljning. Jag VET att jag inte är ensam om att må så här dåligt efter en GBP-operation. Men det är inget som följs upp vilket jag anser är katastrof. Den statistik som förs är om vi går ner i vikt eller ej efter op och det gör vi. Därmed anser landstinget att de lyckats med sin uppgift att vi tjockisar inte ska belasta sjukhuset med hjärt- och kärlsjukdomar i framtiden. Men min undran är, hur många är inte sjukskriva pga depression?

Jag vet dessutom att många av oss opade blir alkoholister. Då vi inte kan äta längre så startar vi ett annat missbruk.

Såg statistik för nån månad sen att självmordprocenten för oss långtidsopade ökar med 6%. Hur kommer det sig? Om det nu stämmer att smal = lycklig.

Den oro jag kan känna inför framtiden är hur jag kommer kunna ta till mig mediciner när jag blir äldre. Tänk om jag blir dement som min pappa och min farmor. Kommer min kropp kunna ta till sig bromsmediciner? Vet att min kropp har svårt att ta upp vanliga mediciner.

I de flesta missbruksproblem typ alkoholism och drogmissbruk så låter man ofta missbrukaren träffa andra fd missbrukare. Varför gör inte landstinget det med oss? Jag hade gärna velat veta mer om hur det är att leva som GBP-opad av nån som är opererad och gått igenom den resa som jag var på väg att göra. Den information jag fick via landstinget var av läkare, sjuksköterskor och dietister som absolut inte är opererade. De ger oss information om att vi INTE kan äta sött och fett efter operationen och att alkohol är jättefarligt. Hm, hur vet de det, de är ju inte ens opade? Alla jag känner som är opererade kan göra allt det där...........om och när de vill.

Jag anser att fetma är ett missbruk men reporten på VLT sa att min opererande läkare anser att det finns inget som heter matmissbruk. Say what!?!?

Jag är mycket piggare idag. Har precis slutat med mina antidepressiva mediciner och har nyligen börjat jobba igen. Men jag anser ändå att med rätt stöd så kan man gå ner vikt utan ett så drastiskt ingrepp som GBP-operation. För med eller utan operationen så kräver viktnedgång en livsstilsförändring som vi själva måste genomför och det svåra började för mig år 2. Då skulle jag behövt stöd och jag tror fler än jag kan känna det.

Så det jag vill är att ge en rejäl fet känga till eftervården! Sen önskar jag alla som står inför en operation, lycka till, lyssna på er kropp och var rädda om er. 

Kärlek och respekt till er alla. <3

Jag brukar bara kolla på amerikanska eller svenska filmer/serier. Dissar allt annat å frågan är ju varför? Av gammal vana skulle jag tro och kanske en portion dumhet. :-)
 
Hur som helst så tipsade en gammal kollega om en fransk serie som finns att kolla på svtplay, den heter Gengångaren och jag rekommenderar den starkt om man gillar serier som inte är verklighetstrogna. De döda kommer nämligen tillbaka. Jag tycker den är dyngbra och har kollat på alla avsnitt som ligger uppe, så nu måste jag vänta tills resterande går på tv. Suck.
 
Tack Niclas för tipset. :-)
 
Min älskade dotter har skickat ett paket till mig, gullunge!!! <3 Tusen tack, älskling. Längtar efter dig massvis.
Låv ju!!!!
 
 
Hon har fått papper från Svenska Skatteverket som hon inte förstod så det låg också i paketet. Svenskan i brevet är så himla märklig så jag fattar faktiskt inte heller. Å idag när jag ringde dem så har de tekniska problem och kunde därmed inte svara i telefonen. Höjden av otur, får ringa i morgon igen.
Idag har jag träffat Rebecka på lunchen, vi åt som vanligt på Hong Kong, det verkar ha blivit vårat ställe genom åren. Jag köper alltid barnportion där och jag tycker maten är jättegod och känns dessutom bra i magen.
 
Rebecka jobbar som chef på TV4 här i Västerås, så ibland händer det att hon jobbar samtidigt som vi äter. :-)
 
Hong Kong ligger precis mittemot Myrorna som är en second hand butik. Då jag fått en 500-lapp till shopping av pappa för att jag hjälper honom med diverse göromål så sprang jag så klart in där. Till min glädje hade de 50% på alla jeanskläder och det är mina jeans som börjar bli för stora. Wieee!
 
Jeans 40kr och jeansjacka 67,50kr
 
Frö små jeans men de ska på till slut. 40kr, toppen 65kr och skärpet 50kr
 
Jeansjacka 87,50kr och Crockerjeans för 40kr. Dessa kan jag inte heller stänga ståendes, så det får bli som på gamla glada 80-talet, lägga sig i sängen och knäppa dem.
 
Så med andra ord så fick jag 3 par jeans, 2 jeansjackor, 1 topp och 1 skärp för 453kr. Det är helt galet tycker iallafall jag. Femhundringen räckte till och med till en Expressen å min far.
 
Så alla ni som behöver jeanskläder passa på och spring in till Myrorna!
Ullis kom förbi å vi åkte gemensamt ut till Dingis å gympan som alltid så vi hinner avverka vad som hänt våra liv de senaste dagarna. :-) Är glad att jag åkte för det var precis vad min kropp behövde efter en helg som gått i onyttighetens tecken. Vi var ganska så få idag, vilket gör att man får bättre plats att ta ut sin rörelser på. Vi körde mycket rumpa, mage och armar precis det jag behöver å Mari som höll i passet höll högt tempo idag, härligt!
 
Freddan hade lämnat ett påse till sin gamla moster, alltså till lilla mig hemma hos Lisa å Johnny, så jag hämtade det efter träningen. Innehöll fenalår och choklad i från Norge! Tusen tack!!
 
Efter träningen så åt jag en proteinshake, kycklingbit som blev kvar från igår å några skivor fenalår. Dessutom hittade jag Tobbes godispåse, så den dök jag åsså ner i. Ops. :-)
Sen har jag badat och skrubbat mig med produkterna jag fick av Josefin i julklapp, AS-SKÖNT!
 
Precis innan Laban å jag skulle ut på sista promenaden så började det så klart att snöa. Men nu mina vänner är det dags för bingen.
 
 
Idag var det dags att ta farväl av mina helg-gäster. :-(. Lisa hade som förslag att vi ska åka ner å hälsa på dem i vår, det vore mysigt. Skjutsade Bea och Eddie till Johan (min bror) vid 13-tiden.
 
 
Sen kände jag mig helt slut när jag kom hem , så jag intog rygglägen i soffan å glodde på Hypnotisören, den var ganska bra. 3++.
 
Ligger efter med en massa måltider idag, så jag känner mig seg å riktigt omotiverad till träningen i kväll. Ska äta lite gröt å se om det blir bättre.
Familjen kom på kvällen och som vanligt startade vi med att äta. De flesta åt pizza medans Lucie hade med sig kyckling och sallad åt Bea, mig och sig själv. Det var jättegott! Dessutom så norpade jag fyra tuggor pizza från pappa.
 
Dopbarnet var så klart med och var mittpunkten. Åt massa morotspuré och sen så somnade han så sött efter en låååååång dag. <3
 
På kvällen så spelade vi spel å vi kör oftast tjejerna mot killarna. Vi tjejer drar alltid ifrån men för husfridens skull så låter vi dem ALLTID vinna. Kallas kvinnlig list. Hahaha. Vi tjejer är alltså lag 2.
 
Vi fick med oss massor med fikabröd ifrån dopet, så nattamaten blev kladdkaka med glass och lite annat smått å gott. Jag är helt såld på kladdkaka, det är sviiingott.
 
Alla åkte hem vid midnatt och det slutade med att Bea och jag satt å småpratade en stund. Har varit så skönt att ha henne här hemma i helgen.
 
Hade lovat kidsen (Bea å Eddie) att jag skulle använda badet först i morse och sen skulle jag väcka dem klockan halv tio så skulle de få badrummet för sig själva. Det slutade med att jag blev väckt kvart i tio. Hahaha
 
Det blev stress-VM här hemma för Lisa med familj skulle komma klockan tio. De kom hit för jag å syrran skulle ha våra norska folkdräkter på oss under dopet.
 
 
Det var ett jättefint dop och Philip skötte sig så klart exemplariskt! Prälle hade mycket humor å jag gillart!
 
 
Dopfikat var på Rocklunda i ett konferansrum och det bjöds på smörgåstårta, kakor, bullar, kladdkaka och massa annat. Det fanns korv med bröd till barnen å det fattade så klart inte jag å familjen så vi åt även det. Hahaha
 
Även Bea vill ha en komplett bunad från sitt norska arv, så när vi kom hem så fick hon prova min mammas bunad som min mor fick till sin konfirmation.
 
Det blev hem å byta om efter dopet för sen kommer la familia så vi ska spendera kvällen ihop. Alla utom Josefin har kommit hem inför dopet. Saknar henne så klart en dag som denna. <3
 
Igår föddes en liten tös vid namn Svea, 3420gram och 50cm lång.
 
 
Pyttelitet flickebarn. <3
 
Välkommen och stort grattis till de stolta föräldrarna Camilla och Henrik.
 
Jag slapp städa igår för Bea och Lucie kom på besök i stället. :-)
Fick massa fina blommor av Lucie, tusen tack!
 
Lucie har jobbat massor och blev trött å la sig i soffan å somnade. Stackarn. :-(
 
Jag å Bea satt å snackade å jag hann till å med måla naglarna inför morgondagens dop.
 
Fint folk kommer alltid sent sägs det. Vi åkte till station vid 24,20 för då kom Beas pojkvän, Eddie med tåget från Göteborg. Vi la oss å sov på en gång när vi kom hem.
 
 
Hann jobba lite innan Crille kom å hämtade mig innan vi åkte ner på stan och lunchade med Micke och Putte på Bankiren. Kan meddela att vi som är opade får mot uppvisade av vårt GBP-kort köpa lunch för 50kr.
 
 
Efter lunch hade jag lite småärenden som Apoteket m.m. Bland annat så har jag varit på jakt efter en svart väst, typ en sån man har under en kostym. Så vi har gått igenom varenda butik i hela city men hittade ingen. Tydligen så är det helt omodernt. Själv så tycker jag det är jättesnyggt.
 
Vid 14-tiden hade vi bestämt tid med Renée på Cornetto å självklart så var det dags för "mellis" för mig å Crille. Kassörskan tittade lite skeptiskt på mig när jag sa att jag ville ha en näve räkor och en kaffe. :-)
Efter lite förklarande så fick jag det å betalade endast 40kr, därefter kommer Crille å säger......jag tar samma. Hahaha
 
Kan känna att det har blivit lite lättare att få "specialbeställa" på restauranger och caféer nu än för 1år sen. Känns som om de är mer flexibla nu då många går på olika dieter osv. Jag tycker det är jättebra, känns aldrig bra att behöva lämna mer än halva portionen, varken moraliskt eller med tanke på vår miljö.
 
Rödtottarna. :-)
 
Nu är det meningen att jag ska städa........är sjuuuuuukt omotiverad. Usch å blä!
Hm natten har som vanligt varit fylld av mardrömmar å nu har jag läst på bipacksedeln på min ena medicin att det var en vanlig biverkan. Så det är väl bara att vänja sig till kroppen vant sig med preparatet.
 
Vaknade vid halv sex och gick upp å åt lite frukost innan Laban och jag gick på en morgonpromenad i -21grader, mötte så klart inte en kotte ute i den kylan. Hade tänkt sova när jag kom in men det var stört omöjligt. Låg å läste en stund innan jag kom på att jag ALLTID somnar när jag solar solarium. Sagt å gjort ner till källaren å sola en halvtimme, klarvaken. Hahaha.
 
Trodde att jag skulle ha en djävulsk träningsvärk från passet igår men icke, så nu har jag tränat här hemma en halv timme men nu blir det duschen för schemat inför dagen är fullspäckat med goda vänner.