efterfyrti

Med anledning av artikeln i VLT idag angående Gastric Bypass så gör jag nu ett blogginlägg.

http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.2885708-anette-angrar-sin-fetmaoperation

Det har nu gått ca 3,5år sen jag gjorde min operation som ändrat så mycket i mitt liv. Oerhört mycket har hänt sen jag bloggade sist.

Min upplevelse är att första året som opad gick plättlätt i allafall med vikten, vilket också var meningen då jag led av fetma. Det jag aldrig hade kunnat föreställa mig var den förändring som skulle ske inom mig.

 Jag har under många år varit en högpresterande person och arbetat ca 60-70timmar i veckan, samtidigt som jag varit ensamstående mamma till min älskade dotter. Mitt liv gick i högt tempo och jag använde många gånger mat, godis, dryck m.m som en slags belöning. Jag åt när jag var stressad, glad, ledsen, ville belöna mig eller hade ångest, sen åt jag ännu mer för att jag fick ångest av att jag hade ätit massa onyttigt. Jag är en känslomänniska ända ut i fingerspetsen, både på gott och ont.

 När jag som 35-åring dessutom behövde hjärtmedicin så visste jag att jag måste förändra mitt liv. Min dotters biologiska pappa dog av hjärntumör när hon var 3år och för hennes skull ville jag fortsätta leva, få möjlighet att följa hennes med- och motgångar här livet och förhoppningsvis även bli mormor i framtiden.

Jag gjorde en GBP-op efter att ha stått i kö i många år. Jag var överlycklig och första två åren gick som på räls. Jag som är van att högprestera gick ”all in” gällande kost och motion. Bekräftelse som jag har så stort behov av fick jag vart jag än vände mig. Men på vägen tappade jag bort mig själv. Från att ha varit utåtriktad, livsglad, sprallig, så började jag dra mig undan människor. Jag klarade inte av mitt arbete längre och blev långtidssjukskriven. Då mitt jobb var att leda, utbilda och coacha andra så blev det för mycket för mig, då min självkänsla och mitt självförtroende var som bortblåst.

Några ytterst få människor, min familj och nära vänner vet hur dåligt jag mådde under riktigt lång tid. Som värst så klarade jag bla inte av att städa, laga mat, åka och handla m.m men tack vara mitt fantastiska skyddsnät av fina människor runt omkring mig så fick jag all tänkbart stöd. Jag sov dygnet runt i många, långa månader i fosterställning i min fåtölj. Det resulterade dessutom i att jag åt alldeles för lite under den här perioden vilket gav mig näringsbrist och blodsockerfall. Jag hade vänner som kom och tittade till mig på dagen och kvällen samt att jag fick matlådor för jag klarade inte av att göra dessa sysslor själv.

Efter att ha levt i min ”bubbla” i flera mörka månader så hjälpte min familjeläkare mig, så jag fick KBT-terapi för andra gången efter min operation. Första gången var jag inte mottaglig alls men nu var jag på botten och fick komma till en fantastisk terapeut på vuxenpsyk här i Västerås. Jag tog små, små, små steg framåt och till slut tordes jag åka till affären och handla ensam. Det var ett stort ögonblick för mig då jag tidigare fick panikångest bara av att stå i kö i affären.

Det jag är starkt kritisk till är eftervården när det kommer till operation. Vi får vara inskrivna på överviktsenheten 1år sen är det ingen mer uppföljning. Jag VET att jag inte är ensam om att må så här dåligt efter en GBP-operation. Men det är inget som följs upp vilket jag anser är katastrof. Den statistik som förs är om vi går ner i vikt eller ej efter op och det gör vi. Därmed anser landstinget att de lyckats med sin uppgift att vi tjockisar inte ska belasta sjukhuset med hjärt- och kärlsjukdomar i framtiden. Men min undran är, hur många är inte sjukskriva pga depression?

Jag vet dessutom att många av oss opade blir alkoholister. Då vi inte kan äta längre så startar vi ett annat missbruk.

Såg statistik för nån månad sen att självmordprocenten för oss långtidsopade ökar med 6%. Hur kommer det sig? Om det nu stämmer att smal = lycklig.

Den oro jag kan känna inför framtiden är hur jag kommer kunna ta till mig mediciner när jag blir äldre. Tänk om jag blir dement som min pappa och min farmor. Kommer min kropp kunna ta till sig bromsmediciner? Vet att min kropp har svårt att ta upp vanliga mediciner.

I de flesta missbruksproblem typ alkoholism och drogmissbruk så låter man ofta missbrukaren träffa andra fd missbrukare. Varför gör inte landstinget det med oss? Jag hade gärna velat veta mer om hur det är att leva som GBP-opad av nån som är opererad och gått igenom den resa som jag var på väg att göra. Den information jag fick via landstinget var av läkare, sjuksköterskor och dietister som absolut inte är opererade. De ger oss information om att vi INTE kan äta sött och fett efter operationen och att alkohol är jättefarligt. Hm, hur vet de det, de är ju inte ens opade? Alla jag känner som är opererade kan göra allt det där...........om och när de vill.

Jag anser att fetma är ett missbruk men reporten på VLT sa att min opererande läkare anser att det finns inget som heter matmissbruk. Say what!?!?

Jag är mycket piggare idag. Har precis slutat med mina antidepressiva mediciner och har nyligen börjat jobba igen. Men jag anser ändå att med rätt stöd så kan man gå ner vikt utan ett så drastiskt ingrepp som GBP-operation. För med eller utan operationen så kräver viktnedgång en livsstilsförändring som vi själva måste genomför och det svåra började för mig år 2. Då skulle jag behövt stöd och jag tror fler än jag kan känna det.

Så det jag vill är att ge en rejäl fet känga till eftervården! Sen önskar jag alla som står inför en operation, lycka till, lyssna på er kropp och var rädda om er. 

Kärlek och respekt till er alla. <3