efterfyrti

I Sverige pratas det mycket om jämställdhet och att vårat kära land ligger långt före resten av världen. Vilket gör mig stolt över Sverige.

Om man tittar tillbaka på mina föräldrars generation så hade de kvinnorna inte alls samma möjligheter som jag haft eller framförallt unga tjejer har idag. Vi har inte kommit hela vägen fram än men ibland undrar jag vem av våra kön som sätter mest krokben för oss kvinnor. Är inte helt övertygad om att det är männen.

Idag var jag på Apoteket å skulle hämta ut ett recept på medicin. Där satt det också tre unga kvinnor. De pratade högt och brett angående om de skulle jobba eller inte. Två av dem menade att de inte skulle jobba då deras killar mycket väl kunde försörja dem. De ville vara hemma, umgås med tjejkompisar, träna osv. Den tredje ansåg att de alla borde tänka på sin föräldrapenning och sin pension. Vilket inte alls gick hem hos de andra två. De ville vara hemmafruar.
Hm, det här känns oerhört tragiskt tycker jag. Det kändes som om vi backar flera årtionden när jag hörde dem diskutera.

Vad hände med att vara jämlik i sin relation? Att alla parter drar sitt strå till stacken? Att tjäna egna pengar så man fortsätter vara livegen?

Att få höra dessa unga kvinnor (ca22-26års åldern) snacka om att vara hemmafruar, gör att jag känner att ibland får vi kvinnor banne mig skylla oss själva. Vi kan inte hålla på å lägga all skuld på männen. Vi gräver vår egen grav många gånger.

Ofta när det pratas om jämlighet i relationer så handlar det om att män ska göra klassiska "kvinnosaker" medans det väldigt sällan sägs nåt om att vi ska göra de typiska "manliga" uppgifterna. Hur kommer det sig? Är det jämlikt?

Vårt svenska samhälle är uppbyggt på att två stycken ska förvärvsarbeta. Det blir svårt för alla familjer att bara ha en inkomst, såvida man inte bor på landet och odlar all sin egen mat på en gård. Men jag tror tyvärr inte den planen ingick i de här tjejernas framtidsplaner. Självklart funkar det om killen är golfproffs å tjänar miljoner men hur många såna killar finns det i Vässan?

Ibland kan jag undra hur vi uppfostrat våra barn. En hel del verkar inte vilja jobba och vart ifrån har de fått denna snea bild av vuxenlivets verklighet? Hallå, man går till jobbet för att tjäna pengar till att ha en bra vardag. Har man tur, så hittar man dessutom ett jobb som man trivs med och har bra kollegor. Att ha kul på jobbet är dock ingen rättighet på en arbetsplats, då man faktiskt är där för att utföra en arbetsuppgift och ingenting annat.  

Själv så började jag min karriär som diskare på Åhléns restaurang efter gymnasiet. Tyckte jag det var askul? Nej, inte varje dag men jag tyckte det var askul den 25:e varje månad, för då fick jag betalt.