efterfyrti

Lämnade mina prover på kemlab och begav mig till operation 2. Där fick jag låsa in mina grejer i ett skåp och sen sitta ner och vänta. Jag känner hur jag börjar bli riktigt nervös, tack och lov sitter det en gammal farbror där som berättar om hela sitt liv för alla oss som sitter och väntar, det har en lugnande inverkan på mig iallafall.
Till slut kommer en lugn och harmonisk narkossjuksköterska och hämtar mig, vi går igenom min hälsodeklaration och om jag hållt min diet, vägning blev det också så klart. Det visar sig att de missat gett mig antibiotika som man tydligen ska ha innan operation. Men den får jag intravenöst i stället, påminner dem om att jag inte tål kåvepenin.

Jag får byta om till fantastiskt sexiga operationskläder och bege mig till ett rum. Nu är jag så nervös så jag är tvungen att kräkas. Tack och lov är den vänliga sjuksköterskan med mig hela tiden. Hon sätter en spruta i handen för dropp och sen går vi in i operationsrummet, där är det fullt med folk. Jag läggs på en brist och spänns fast över benen då operationen utföres halvstående. Narkosläkaren är försenad och då börjar tårarna trilla på mig. Min nya ängel/narkossjuksköterskan torkar mina tårar och pratar lugnande med mig.
En dryg halvtimme senare kommer narkosläkaren och jag sövs och opereras omedelbart.

Jag har opererat mig tidigare och då mått väldigt dåligt av narkosen. Det visade sig att det skulle jag göra även denna gång. Redan på uppvaket kräktes jag och det höll jag på med fram till kl 5 morgonen därpå.

Väl upp på avdelningen så visar det sig att jag ha turen att träffa ytterligare en vänlig själ. Hon hjälper mig med allt känns det som men självklart är allt en töcken. Jag sover, kräks, är uppe och går, sover, kräks är uppe och går....

Klockan blir för mycket för att min syster ska kunna komma men vi pratar iallafall i telefon.