efterfyrti

Jag har fått lite frågor och funderingar kring att jag vågar visa upp mig i bikini. Ska försöka förklara hur jag ser på saker och ting.

 

Under oerhört många år har jag känt mig fången i en kropp som inte har överenstämt med min personlighet. Å då pratar jag inte utseendemässigt utan att jag har velat vara mycket mer fysiskt aktiv men inte kunnat det pga min storlek.

När min hälsoresa startade, såg jag så mycket fram emot det, så jag höll på att spricka. Många gånger har det varit oerhört jobbig mentalt och är det fortfarande vissa dagar men jag kämpar på, en dag i taget.

När kilorna började trilla av, så hann så klart inte min hud dra ihop sig i samma takt. Ganska så snart så hade jag en alldeles för stor hudkostym. Då jag haft dåligt självförtroende pga mitt utseende i flera år, så började jag fokusera på all slapp hud, destruktivt jag vet.  Tills min kompis Cecilia sa åt mig att skärpa till mig. Jag borde vara stolt över all hud,  för det betyder att jag gått ner en jävla massa  i vikt! Sagt och gjort!

 

Sen jag fick de orden upptryckta i ansiktet, vilket jag så väl behövde, så har jag slutat fokusera på hur jag ser ut och i stället sträcka på mig och vara stolt över det fantastiska jobb jag gjort hittills. 

 

Jag var i Turkiet med min familj förra veckan och när jag ligger där på stranden och kollar runt, så ser jag inte en endaste perfekt kropp. Så varför i hela världen går jag omkring och tro att jag ska få en sån?!?! Å vad är det som säger att jag skulle bli en bättre medmänniska för att jag har en perfekt kropp??? Vad är egentligen en perfekt kropp??

 

Så därför mina vänner, så törs jag visa upp mig i bikini med hud som hänger både här och där. För oavsett hur jag ser ut, så ligger det dels i  betraktarens ögon vem som är vacker och vem som inte är det men framförallt så handlar det om att jag trivs med mig själv inifrån och ut å nte tvärtom.

Å vet ni vad?  Det om nåt är viktigt här i livet.