efterfyrti

Angående mitt förra inlägg, så har jag fått en fråga om varför jag skrev "vi som lider av fetma", då jag numera är har "normalvikt".

 

Vill försöka förklara vad jag menar.

 

Ta tex en person som lidigt av tex anorexi i många år och som sedan blir inlagd på sjukhuset där man sätter tvångsdropp på henne. När hon sen går upp några kg, som gör att det inte betyder livsfara för henne, så innebär det inte att hon helt plötsligt blivit av med sin anorexi. Utan det kommer behövas många års hjälp för att bli frisk. Eller hur?

 

Nästa exempel är en person som varit alkoholist. En alkoholist är alltid en alkoholist, dock kan han bli en nykter alkoholist om han lyckas hålla sig helt borta från sitt missbruk. Men suget efter alkohol kommer alltid finnas kvar och därmed är det oftast nolltolerans för att en nykter alkoholist ska lyckas.

 

Jag må ha gått ner 45kg rent fysiskt. Men jag kan lova er att mentalt är jag inte ens i närheten av tillfrisknande. Jag har jättemycket kvar att jobba med psykiskt och däremed också med mitt mat-missbruk som jag haft i många år. Det svåra är att vi umgås väldigt mycket kring föda, det är socialt att fika, äta middag, kräftskiva, smörgåsbord, julbord, påskmat, osv. Jag har lovat mig själv att jag inte vill ha ett utanförskap, där jag tackar nej till allt socialt umgänge där mat finns. För mig handlar det om att jag lär mig att välja "rätt" mat, mat som får mig att må bra. Men det tar tid och i min lilla värld så får det faktiskt göra det. Jag ska leva länge till, så tid har jag gott om.

 

Så än så länge lider jag fortfarande av fetma....... i allafall i skallen. :-). Hoppas ni förstår vad jag menar.