Jobbig natt
0kommentarer
I natt så har jag haft en sån där jobbig natt då man bara snurrar runt i sängen i samma takt som tankarna snurrar. Sidospåren från ursprungstanken blir fler å fler ju närmare tiden kommer för när klockradion ska börja ringa,pga att det dags att gå till jobbet.
Har känt att min energi inte räcker på långa vägar, jag orkar bara göra en sak varje dag. Jobba eller träna. Festa eller städa osv. Kan ju säga att städningen har blivit riktigt lågt prioriterat. Har trott att det kanske är för att min kropp inte kan ta upp tillräckligt med energi sen operationen å att jag därför inte orkar, inte vill, inte minns, inte kan göra det jag vill. Extremt frusterande!!
Under nattens timmar kom jag på att jag läst att många blir deprimerade efter en operation, därför att man tappar bort sig själv. Det är så mycket som händer rent kroppsligt å hjärnan hänger inte med samt att vad ska jag göra för att täcka mitt matberoende nu när jag rent fysiskt inte kan äta.
Dessutom saknar jag för första gången tvåsamheten. Ser kärleken som finns mellan Syster Yster och världens bästa svåger. De är så fina! Och i helgen var jag hos Ullis å Lars å fick uppleva deras känslor, gemensamma planer för framtiden osv. Jag har i många år ansett att man aldrig kan lägga över ansvaret på ens partner gällande om jag känner mig lycklig eller ej. Det är mitt ansvar. Och innan jag är lycklig med mig själv, så är jag nog en himla svår och jobbig flickvän. Saknar dock en famn att få krypa upp i vissa dagar, någon att få luta mig emot.
Jag hann avhandla en hel del tunga å djupa känslor å tankar innan jag väl somnade. Dock var jag helt överens med mig själv att jag antagligen är deprimerad. Hm.......kändes ändå inte helt ok med den diagonosen. Men men, jag somnade smått irriterad över att jag fastställt att jag uppenbart är deprimerad och därmed behöver hjälp med det för att kunna komma igång med att inte bara leva livet utan även uppleva det. Vilket jag anser är såååå viktigt.
Döm då om min förvåning när jag idag var på Apoteket å skulle hämta ut min medicin och hon som jobbade där uppslyser mig att en av tabletterna som jag äter varje morgon sen jag opererades, faktiskt slår ut mitt Levaxin (medicin för min struma) som jag också äter varje morgon. Där fick jag svaret.........undrar hur det kommer sig att ingen sagt ett ljud om det sen i oktober 2011?!?! Inte konstigt att jag mått som jag gjort, hela jag har ju befunnit mig i ett komaliknande tillstånd! Tackade den snälla hjälpsamma människan och from idag flyttas den ena medicinen till kvällen i stället.
Så nu får ni hålla tummarna för att min kropp och hjärna kickar igång igen.
Har känt att min energi inte räcker på långa vägar, jag orkar bara göra en sak varje dag. Jobba eller träna. Festa eller städa osv. Kan ju säga att städningen har blivit riktigt lågt prioriterat. Har trott att det kanske är för att min kropp inte kan ta upp tillräckligt med energi sen operationen å att jag därför inte orkar, inte vill, inte minns, inte kan göra det jag vill. Extremt frusterande!!
Under nattens timmar kom jag på att jag läst att många blir deprimerade efter en operation, därför att man tappar bort sig själv. Det är så mycket som händer rent kroppsligt å hjärnan hänger inte med samt att vad ska jag göra för att täcka mitt matberoende nu när jag rent fysiskt inte kan äta.
Dessutom saknar jag för första gången tvåsamheten. Ser kärleken som finns mellan Syster Yster och världens bästa svåger. De är så fina! Och i helgen var jag hos Ullis å Lars å fick uppleva deras känslor, gemensamma planer för framtiden osv. Jag har i många år ansett att man aldrig kan lägga över ansvaret på ens partner gällande om jag känner mig lycklig eller ej. Det är mitt ansvar. Och innan jag är lycklig med mig själv, så är jag nog en himla svår och jobbig flickvän. Saknar dock en famn att få krypa upp i vissa dagar, någon att få luta mig emot.
Jag hann avhandla en hel del tunga å djupa känslor å tankar innan jag väl somnade. Dock var jag helt överens med mig själv att jag antagligen är deprimerad. Hm.......kändes ändå inte helt ok med den diagonosen. Men men, jag somnade smått irriterad över att jag fastställt att jag uppenbart är deprimerad och därmed behöver hjälp med det för att kunna komma igång med att inte bara leva livet utan även uppleva det. Vilket jag anser är såååå viktigt.
Döm då om min förvåning när jag idag var på Apoteket å skulle hämta ut min medicin och hon som jobbade där uppslyser mig att en av tabletterna som jag äter varje morgon sen jag opererades, faktiskt slår ut mitt Levaxin (medicin för min struma) som jag också äter varje morgon. Där fick jag svaret.........undrar hur det kommer sig att ingen sagt ett ljud om det sen i oktober 2011?!?! Inte konstigt att jag mått som jag gjort, hela jag har ju befunnit mig i ett komaliknande tillstånd! Tackade den snälla hjälpsamma människan och from idag flyttas den ena medicinen till kvällen i stället.
Så nu får ni hålla tummarna för att min kropp och hjärna kickar igång igen.
Kommentera