efterfyrti

Jag var där i maj och fick göra massa tester. Dem och ytterligare några till fick jag göra om igår, då jag svarat förvillande, så det gick inte att utläsa om jag har ångest eller är deprimerad. Jag sa som jag gjorde förra gången......jag är inget av det. Bara jäkligt confused! Förra gången frågade han om jag ville ha antidepressiv medicin, vilket jag tackade nej till. Jag vill få rätsida på mina känslor och då vill jag inte vara avtrubbad, dessutom är jag inte deprimerad utan förvirrad.

 

Men jag gjorde testen igen och resultatet blev precis som jag sagt. :-). Ev en liten antydan till ångest.

 

Vi pratade en massa om min livssituation och hur jag mår efter operationen. Att jag tappat bort mig själv i samma takt som kilorna rasat och att jag har svårt att tackla andra människors bemötande av mig nu när jag är mer "normal" enligt samhällets alla normer. Det kan vara allt ifrån hur jag blir bemött i affären, på bilverkstan, på krogen osv.

Själv dömer jag aldrig nån efter utseendet och är alldeles förvånad och chockad över förändringen hos andra människor jag möter. Jag är JAG oavsett hur mycket jag väger och vill också bli behandlad där efter!

 

Då jag oavsett vikt också alltid har varit och är en människa som tar plats, hörs och syns. Så verkar det ha varit mer passande att vara högljudd när jag var en tjockis. Nu blir jag mer ett hot, vilket är himla märkligt, för som sagt, jag är fortfarande JAG. Mina värderingar och åsikter har inte försvunnit bara för att vikten har minskat.

 

Jag kände mig mer bekväm som tjockis, mer trygg, mindre ifrågasatt osv, än vad jag gör idag.

 

Summan av kardemumma är att min terapaut anser att jag tidigare skyddande mig bakom min "stora" kropp, därinne kände jag mig helt trygg, mitt egna lilla bo helt enkelt. Nu måste jag lära mig att vara trygg i min nya kropp. Han vill att jag ska vara trygg i att jag fått mycket bättre hälsa och möjlighet till ett längre liv. Så sant!

Min nuvarande otrygghet gör tyvärr också att jag har svårt att fatta beslut. Jag litar inte längre på att jag faktiskt är JAG. Då bemötande från andra människor känns så annorlunda. Ibland förstår jag inte ens att det är mig man pratar om eller till. ( låter galet, I know) ( därav terapin) hahaha

 

Så min nya uppgift är att ställa mig naken framför en helkroppsspegel varje kväll innan jag lägger mig och peka mot min spegelbild och säga:

- Dig gillar jag!

Om och om igen

 

Hahaha, det känns himla töntigt men var fan blir det bättre av det så gör jag väl det varenda kväll.

 

Ska dit igen varje vecka ända in i oktober, så han lär ju anse att nåt jädrans fel är det på den här gumman. :-)

 

Hur som helst så avslutade vi timmen med att tillsammans lyssna på Djungelbokens " Var nöjd med allt som livet ger".

 

Hahaha......han är en ganska skön snubbe om man får säga så utan att gå över gränsen. Och nej, han är inte min typ, väldigt gammal för min smak, så det lugnt på den fronten.