Inre-resa-stund
1kommentarer
Då har jag varit på min terapistund och det är alltid lika intressant, ärligt och jobbigt.
Nu gick vi återigen igenom de uppgifter som jag fått gällande att träna på att handla kläder själv och det har ju gått sisådär, kan jag meddela. Terapauten undrade om jag utsatt mig för andra exponeringstillfällen, då det är dem som gör att jag i slutänden kommer att acceptera min nya kropp.
Vi pratade om mina gamla beteenden och hur mina första tankar är så fort jag utsätts för nåt gällande min kropp. Jag berättade om karln som gav mig en ärlig komplimang i helgen på kryssningen och att den kändes bra, då han inte ville nåt mer än att bara ge mig en komplimang.
Sen så skulle jag berätta om att det var tänkt att vi skulle dricka champagne och bubbla på möhippan och min första tanke var absolut NEJ! Dricka champagne är helt ok men att behöva vara i bikini och ta mig i och ur ett bubbelbadkar kändes oerhört jobbigt. Särskilt när jag inte alls kände de andra brudarna och visste hur de såg ut. Är ju så van att alltid vara störst i alla sammanhang.
Men då sa jag till honom att jag blev något lugnad då jag träffade tjejerna för då visade det sig att de var supertrevliga och att ett par till i gänget också var runda. Men att det fortfarande kändes oerhört jobbigt med just den här aktiviteten. Där stoppade teraputen mig och frågade mig vad jag nyss sa.
Jag svarade att de var några i gruppen som var runda
Nej, säger han, du sa att det var några till som också var runda. (Snacka om att han lyssnar aktivt) :-)
Det säger mycket om hur min hjärna spelar mig ett spratt. Jag är inte rund längre rent fysiskt men min hjärna tror det. Har en hel del kvar att jobba med gällande den biten.
Enligt honom så är enda sättet att bli av med ångesten kring min kropp är att utsätta mig för exponering samt acceptera både min gamla och nya kropp. Dock inom ramar för vad jag själv tycker känns okej.
Jag har fått ärva en klänning av Cecilia som verkligen är exponering av mig själv, funderar på om jag törs ha på mig den på lördag.
Om jag vaknar upp med världens bästa självförtroende på lördagmorgon, så kanske jag törs det. Då har jag tagit ett MEGASTORT kliv!
1 kommentarer
Susanne
04 Oct 2012 11:54
Tänk vad hjärnan ställer till det!
Vad var det nu man hörde på alla säljutbildningar?
"Det svåraste som finns är att ändra ett beteende"... eller nåt sånt. Ändra ens tankar.
Satt och tittade på kort från Kina (eftersom Ingrid precis kom hem från sin Kina-turné), när vi var där 2007 , och då var DU med på några kort.
Herregud, vad du har ändrats! Det är verkligen inte samma människa man ser på dessa bilder och på bilderna här i bloggen. Så jag förstår om skallen inte hänger med alla gånger. Är man van att se sig själv på ett visst sätt så är man...
Det är bara att öva, öva och öva lite till. Och det verkar du ju göra. Läser man här så verkar du kommit en bit på väg - bara genom att öva sig att tänka annorlunda.
Själv orkar jag inte med all kroppshets.
Blir galen på alla som springer, tränar hysteriskt, lägger upp bilder på godis som de "unnar sig" på FB och sen måste träna massor för att döva det dåliga godis-samvetet.
Det är sån otrolig kroppshets hela tiden. Inte bara för tonåringar utan även för oss som kommit upp i åldern och förväntas ha kroppar som unga kvinnor fast man närmar sig 50 ...
Det är min ångest emellanåt:
att unna mig choklad, rödvin och inte träna ett dugg. Tvärtemot vad "alla andra" kärringar gör, känns det som. Ja ja... nu blev det en halv novell.
Ska ta min degiga mage och gå en lång promenad med hunden nu. Ny ljudbok är nedladdad i mobilen och går jag tillräckligt fort kan jag intala mig att jag tränar...
Jag tycker du är duktig Nettan. Det var iallafall det jag ville komma fram till, även om det blev lite slingrigt på vägen. Vilken jäkla resa du gjort. Nu är det bara den inre kvar innan du är framme vid målet. Snart är du där också, ska du se. Kram Sus
Kommentera