efterfyrti

Är med i en hel del olika sociala medier gällande GBP-opade och det är superintressant. Igår blev flera stycken osams gällande om bars är nyttiga eller inte. Det slutade med personangrepp och att nån bad en annan att hålla käft. Intressant utveckling gällande ett samtalsämne i en grupp där man ska stötta och peppa varandra.

 

Alla vi som är opade upplever våran operation olika. Det som passar mig, funkar inte för nästa osv. Vissa dumpar av en sak medans andra kan äta det hur lätt som helst. Det vi alla vet är att vi ska äta små portioner 6-7 gånger per dag samt röra på oss. Varför misslyckas vissa? Det är ganska enkelt om vi bortser från själva missbruket. De personer som inte går ner i vikt eller för all del går upp i vikt. Äter alldeles för mycket och motionerar alldeles för lite. Känns det igen? Yes, det är exakt samma som för icke opade personer.

 

 Att lägga sig på operationsbordet innebär att utsätta sig för en viss risk, operationen går dessutom aldrig att göra ogjord och det finns inte tillräckligt med underlag för att veta vad som händer med oss GBP-opade på sikt. Med andra ord borde man vara oerhört taggad inför att mentalt och fysiskt ställa in sig på att fixa den här hälsoresan. Operation är det absolut sista alternativet, man ska ha gjort ALLT man kan innan man lägger sig under kniven.

 

Igår läste jag ett inlägg

 

 

Öh va? Varför gör man operationen om man tänker fortsätta med sina gamla matvanor/beteenden/missbruk? Såna här kommentarer är jättevanliga. Undrar hur det kommer att gå för dem? Och om de går upp igen, vad finns det för hjälp att erbjuda dem då?

 

När man nu dessutom verkar sänka åldern samt BMI på flera landsting runt om i Sverige, så blir jag jätteorolig. Väntetiden kortas åsså ner vilket innebär att man inte hinner förbereda sig mentalt. Det verkar vara många som ska göra operationen men som inte förstår allt jobb/tid/engagemang man måste göra, det är en livsomställning. Det är ingen quickfix.